Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 oktober 1850, sida 1

Durpert. Han skulle nu åter få se fru Durpert, och denna tanke utplånade hos honom hvarje annat minne; detta stackars hjerta, så ofta såradt, glömde sina lidanden. Kärleken, denna gudomliga balsam, som låker alla smärtor, aftorkar alla tårar, qrälde, i en omåttlig och däraktig glädje, oron för framtiden, ångren öfver det förslutna. Med en omsorg, som visserligen icke var ovanlig hos honom, granskade han de minsta detaljer i sin klådsel; hans hjerta jublade redan på förhand åfver den lyckliga stund, som åter skulle föra honom tillsammans med sin högt ålskade; han råknade minuterna, han undrade med hvilken blick den unga qvinnan skulle emottaga honom; han letade i sitt hjerta efter de ord hon skulle komma att såga honom, och fruktade att icke kunna svara något eller också svara alltför mycket. Knappt hade Maurice lagt sista handen vid sin toalett, förrän Barberousse intrådde, i en baldrågt, för hvilken han tydligen uppletat alla minnen ur sitt förflutna lif. Hans tofviga och vanligtvis oordnade hår var omsorgsfullt ordnat och bråndt, samt nedföll i lockar vid tinningarne; pomadan hade gifvit det en ovanlig vållukt och glans; åfven hans råda skågg var med omsorg kammat. Barberousse hade tillochmed icke kunnat motstå begåret att pryda