nog att draga mig ur assärerna, vare sig mec eller utan dig; utan det år blott för dig jag bekymrar mig, och för denna brist på mod som beståndigt kastar dig fram och tillbaka på ovisshetens böljor. Tro mig, Maurice, en menniska, begåfvad med denna kinkiga egenskap som man kallar dygd, om han råkar ut föl fattigdom och brist, skall måhånda med resignation kunna båra eländets förfårliga börda och, dfvergifven af alla, glömd af alla, då på en usel bådd ensam med sin redlighet; men jag upprepar för dig, och kånner af erfarenheten om menniskor och förhållanden, det silves vågar, på hvilka man aldrig kan våndtillbaka, det finnes handlingar, som man aldrig kan utplåna ur sitt minne, som just hindra os: att vånda om och alltid drifva oss framåt Tror du då, Maurice, att jag, utan någon öfvergång från ett båttre, blifvit hvad jag nu år Hvad som hårdat mig i detta lefnadssått, hvarunder man dagligen riskerar sin frihet, kanhånda sitt lif, år den sorgliga öfvertygelsen att all deras kalla egoism med hvilka man å nödsakad att lefva, öfvergätt på mig; den son i ett ärligt arbete söker en lugn existens, skal snart se all glådje, all lycka och alla förhopp: ningar aflågsna sig från honom; han år fattig han år obemårkt; må han lefva och då i sir fattigdom och ensamhet!