Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1850, sida 1

gömde dem emedan de innehållo en märkvärdig autograf; det år allt. — Ah! vet du åfven det? — afbröt Maurice. — Det år eld uti kaminen, — återtog den andre med synbar köld, — gå till din sekretår, tag papperen och brånn upp dem. — Du har rått, — svarade Maurice med ironi. Derpå tog han fram de dyrbara papperen, som Pepita lemnat honom, och kastade dem på elden; och, pekande på lågan, som förtårde dem, ropade han till Barberonsse: — Jag år fri! och jag upprepar för dig, hvad jag redan sagt: Ödet har kastat dig i min våg, du har drifvit mig i en afgrund af skam och vanåra; jag vill icke mer stanna der. — Ah, bah! — Gå, demon! Gå och sök dig ut annat offer! Barberousse fattade Maurice i armen och tryckte den med sina senfulla fingrar. Hans kinder fårgades af hastig rodnad, och af den ton, hvarmed han tilltalade den unge grefven, var det lått att höra, att han uppbjöd all sin förmåga att fasthålla offret. Nu visade sig tydligt, hvilket stort vålde han tillegnat sig öfver grefve Saint-Leon. — Men min Gud! — sade han till honom, — jag talar ju icke om mig, jag har alltid kraft