Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 oktober 1850, sida 2

—————— — mig der jag nu år, jag vill icke följa eder långre, ty hvarje guldmynt jag vidrörer kommer mig att rysa; hvart och ett af dem år måhånda ett års galerstrafl, som våntar mig. Utmattad nedsjönk den unge grefven i en fåtölj, förfårad af sina egna ord. Barberousse hade icke föråndrat stållning under hela den tid Maurice talat; han lyssnade på honom, i det han då och då utstötte blåaktiga rökhvirslar, hvars besynnerliga sigurer han machinmåässigt betraktade. — Då saint-LCon slutat tala, reste sig Barberousse långsamt och svarade med en ton, full af den bittraste sarkasm: — Du har nu, min vån, hållit ett vackert föredrag; men vill du, att jag uti tre eller fyra ord skall sammanfatta hela innehållet? Och då den unge grefven icke svarade, tillade han med stark tonvigt på hvarje ord: — Du ålskar fru Durpert. Maurice hoppade håftigt till på stolen, så långt ifrån var han att vånta sig dessa ord. Hans nyss förut purpurröda kinder bleknade, stum och båfvande fåstade han sina frågande blickar på Barberousse. DpDu ser nu, — fortfor denne, med samma kalla och försmådliga leende, — att dina hemligheter icke åro några hemligheter, och att