— Att begagna sig af det ådla förtroende denne hederlige man hyser för mig, för att nedrigt bedraga honom! — För fan! man kan ju icke bedraga andra ån dem, hvars förtroende man har. — Aldrig! aldrig! — ropade Maurice och betåckte sitt ansigte med båda hånderna. — Du år fasligt dygdig i dag, Maurice, och uppfylld af de ådlaste kånslor för den hederlige hr Durpert. Lyckligtvis kånner jag den hemliga kållan till denna sköna dygd. — Den hemliga kållan till denna dygd! — upprepade den unge grefven, i det han fåstade sin brinnande blick på Barberousse; — den år, att icke lefva så, som jag hittills lefvat; denna dådande oro, som hvarje dag, hvarje minut, vid hvarje blick kommer mig attrodna och darra för allt. O! det år ett förfårligt lif! Jag fruktade för fattigdomen, men hvad man lider af den, år ingenting emot det fasansfulla medvetandet att vara brottslig. Le icke så ironiskt! Hvad jag säger år vigtigt och allvarligt, ty jag talar ur djupet af mitt hjerta och samvete, efter mogen öfverläggning; ni ser, att det icke år den vanliga öfvergäende hettan, efter hvilken ni funnit mig lika obeslutsam, lika svag som förut. Följ ni den bana ni för er utstakat, jag hvarken anklagar eller ursakar eder, jag år icke er domare; men lemna