Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 oktober 1850, sida 2

— dje hans oförmodade lycka örskaslat honom, inträdde Barberousse. Den unge mannens första tanka då han blef honom varse var, att taga honom i axlarne och kasta honom på dörren; men denna gång hade ordspråket orätt, som såger, att den JörSta känslan alltid år den bästa; ty detta skulle hafva varit högst oklokt, hvilket äfven Maurice insåg. Denna rörelse af vrede lemnade snart rum för en mildare kånsla; den glådje han erfor, vissheten att icke mer stå i beroende af denne elåndige varelse och att når som helst kunna aflågsna honom ifrån sig, gjorde att han emottog Barberousse nåstan vånligt och betraktade honom med ett leende af innerlig tillfredsstållelse, som han icke kunde beherrska. — Jag år vid mycket godt lynne, min vån Maurice, — sade Barberousse, — alla franska operans arier återkomma i mitt minne, och jag har redan en hel timme sjungit som en nåktergal. — Du måtte då hafva våckt alla de förbigåendes beundran, — sade den unge grefven. i det han lugnt reste sig upp för att taga en cigarr. (Forts.)