lade mig vid denne usling ... Nu år jag fri! .. Jag kan vara en årlig man. Tack!...Petita . .. tack!!.. Pepitas ögon strålade af glådje öfver den lycka hon beredt Saint-Leon. — Du ser nu, min kåra Maurice, — sade hon med mildt förebrående, — att man icke bår alltför mycket förakta de stackars qvinnorna, ty stundom, når Gud så behagar, kunna äfven de göra litet godt hår i verlden. Och såsom minne af mig, beder jag dig: anklaga dem ej alltför mycket, beklaga dem hellre och beskydda dem om du kän. — hör, Pepita, — sade Saint-Leon med allvarlig röst, tryckande den af djup rörelse darrande qvinnan mot sitt bröst, — jag vet ej hvad framtiden kommer att skänka mig, lycka eller olycka, rikedom eller fattigdom ; men hurudant ån mitt åde må blifva, Pepita, kom ihåg: mina: ord: alltid skall grefve Maurice Saint-Låon hafva en plats ledig för dig i sitt hem. — Det år mycket sannolikt, min vån, — sade Pepita bedrösvad, — att vi aldrig återse hvarandra. Gud har icke skapat oss att vandra samma våg. Men plötsligt skakade den unga qvinnan sitt hufvud och tillade, i det hon med förvånande