Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1850, sida 2

—— b——— ———— till den sista rörelsen i sitt hjerta, gjort det kånslolöst för glädje. smårta, kårlek och hvarje förödmjukelse, för att blifva hvad vi åro, för att natt och dag, hvad stund som hellst kunna småle mot den som köpt oss och betraktar oss som en handelsvara. Ack, jag såger icke detta i afseende på dig, Maurice, 2 — återtog hon med ånnu vekare röst, — du har alltid varit ådel och högsinnad, och jag. ålskar dig!... Förstår du mig vål? Jag hög2 ec . aktar dig derföre. Men har du vål någonsin betånkt till hvilken grad af elånde och misströstan en stackars flicka måste falla, innan hon tillgriper denna sista utväg. Hon har icke kårleken att skylla på, denna sjelfva naturens outgrundliga håfstång till både godt och ondt. Men, förlåt mig, Maurice, aldrig har jag till någon sagt hvad jag nu såger dig; jag begår icke att du skall ålska mig, oss kan man icke ålska långe; men jag vill icke att du skall förakta mig eller tilltala mig i denna kalla, hårda ton; bakom den tafla du ser, finnes mycket elånde som du icke ens anar, ty detta guld... ser du! dessa penningar som en rik, frikostig eller slösande man gifver oss, åro priset för många lidanden, mången hemlig blygsel som förtår oss, och åndå le vi alltid. (Forts.)