2— — ——— ——————— — Pepita, — sade Maurice i det han nalkades den unga qvinnan, — då jag lemnade er... — År det icke så? — afbröt Pepita höjande rösten, du trodde dig hafva sagt mig ett evigt farvål? Nej men! Nu år jag hår! Du tillåter vål att jag aftager min hatt? Och Pepita tog af sig både hatten och schalen. Saint-Leon var ganska tydligt vid dåligt lynne; hans rynkade ögonbryn, hans nervöst sammanpressade läppar gäfvo hans ansigte ett uttryck af härdhet. Pepita var för mycket sysselsatt med det som hon ville såga till Saint-Lon, och för mycket brydd Öfver sättet hvarpå detta skulle ske, för att kunna mårka grefvens illa undertryckta rörelse och harm. — Ni har vål icke sett Barberousse vidare? — sade hon plötsligt, våndande sig till Maurice. Ett ironiskt löje krusade Saint-Leons läppar. — Ni vet nog att Barberousse år hår, — svarade han. — Barberousse hår? Ia, ståll er nu förvånad! Ni har sjelf underråttat honom om min afresa.