Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1850, sida 1

— Ni hår, Pepita! — sade grefven, som knappt håmtat sig från sin förvåning. — Jag skulle vara mycket frestad att tro det, — sade den unga qvinnan leende. — Ni hår! — upprepade Saint-Leon för andra gången. — Nå! det tycks på dig som om jag vore kontraband. — Men hvad vill ni hår? — Hålsa på dig. Jag har rest 150 mil fördenskull. — I hvilket åndamål? — Ack! var lugn... det år icke för kärleks skull. Jag år icke kommen att uppföra någon romanscen med dig, rycka håret af mig . . . etcetera . . . Var intet rådd! Det hvarken passar för min ålder eller min förmåga. — Men då? — sade Saint-Leon, resande sig upp med håftighet. — Då, — sade Pepita, i det hon kastade sig i en fåtölj, — såtter jag mig, ty jag förmår icke stå, jag år aldeles utmattad af fatiger. Nu, sedan jag fått reda på dig, kan jag gilva mig tid att andas. Vet du att i fjorton dagars tid har jag sökt dig öfver herg och dal? Ah! detta förvånar dig? Du år icke mycket artig, du har icke omfamnat mig en enda gång.