var redan blifvit erkåndt af många utmärkta nillen, utan att de uppenbart vågat tillstå lenna åsigt. Om Czar Peter, i stållet att roa sig med att itklåda björnar till apor, om Katharina den indra, i stållet att spela filosof, om åndteligen alla Rysslands herrskare velat civilisera sin nation sjelfståndigt, derigenom att de långsamt utbildat de beundransvårda från, som Gud nedlagt i detta folks hjertan, som sednast ankommit från Asien, så skulle de mindre hafva blåndat Europa, och i stållet hafva förvärfvat en mera varaktig och allmånt erkånd ära, och vi skulle se denna nation stå fast vid sitt af Försynen anvista hvårf, att bekåmpa Asiens gamla regeringar. Till och med Europeiska Turkiet skulle uuderkasta sig detta inflytande, utan att andra stater skulle kunna beklaga sig öfver tillvåxten af en makt, som i sanning vore vålgörande; men i stållet får denna oemotståndliga makt, har Ryssland nu hos oss blott den makt, som vi medgifva det, nemligen samma makt som en parvenu, den der mer och mindre förstår att bringa sin hårkomst i glömska. Suveråniteten öfver folkslag, som åro råare och mera slafviskt sinnade ån det sjelft, tillkommer det, ligger i dess beståmmelse, år skrifvet, om jag får bruka detta uttryck, i dess ddes annaler; men dess inflytande öfver folk med högre bildning år högst tvifvelaktig. Men då nu denna nation framtrådt på civilisationens landsvåg, kan ingen menniska föra den tillbaka på råtta spåret. Gud allena vet hvilka öden väntar den. Detta år hvad jag redan förut kånde i Petersburg, och som jag nu i Moskau klart inser.