Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 september 1850, sida 2

— O! det år ett helvete! — sade han, slående sina feberheta hånder för pannan, med ett uttryck af den högsta sörtvislan. En stund förblef han tyst och orörlig, lyssnande på sitt hjertas röst; men plötsligt lyftade han upp hufvudet, blickade framför sig stirrande som en vansinnig på en punkt, likasom hade han sett ett spöke. Och åndå ... har han rått, — sade han. — Det år skamligt att såga ... men förfärligt att tillstå det!... han har rått; hvad han sade med oförskämd falskhet år . .. en fasavåckande sanning. ... Ahl... Herre! då du i din allsmåktiga vilja beståmt mig för fattigdom och nåd, hvarföre låt du mig födas midt i denna verld, der detta guld och dessa rikedomar, som du nekat mig, finnas i öfverflåd? Hvarföre har du ingjutit i mitt blod den feberhetta, som förbrånnt min ungdom, och blifvit min andra natur? Hvarföre har icke den skydssängel, som du gifver hvarje varelse på jorden, fattat mig vid handen, för att leda mig från denna olycksaliga våg, hvarpå jag störtade in med all min tro på det goda, alla mina förhoppningar, alla mina illusioner? ... O! nu år banan utstakad! ... Emellertid då jag kuappt för en timma sedan betraktade denna unga qvinnas lugna och milda an