Något om Najaden. Najaden upplyste oss hårförliden, att hon brukar citera, icke våra ord, utan blott våra omdömen. På samma gång vi tacka för upplysningen, nödgas vi tillika erkånna att vi icke ega den -logiska skårpa som erfordras för att inse möjligheten af att citera en persons omdöme utan att noggrant återgifva hans ord. Vi hafva nåmnligen hittills varit af den tanken, att ett omdåme, såvidt som det år uttaladt, nådvåndigtvis måste bestå af ord, och att ingen af dessa förhandenvarande beståndsdelar finge vara borta eller någon ny tillsättas utan att omdömet derigenom förändrades, d. v. s. blefve ett annat ån det af ifrågasatte personen uttalade. Vi hafva, för att begagna en jemnförelse, hittills trott, att citationer af en annans omdöme, vore på sått och vis detsamma som kopior af t. e. ett portrått. Om den kopierande tager bort eller lågger till några drag, om han föråndrar originalets nåsa eller mun eller panna eller ågon, så skall ju den portråtterade icke i kopian igenkånna sitt eget ansigte. Likaså hafva vi — må Najaden förlåta oss! — icke hittills kunnat i Najadens citationer finna annat ån hår och der en högst aflågsen likhet med våra omdömen. Hådanester vilja vi likvål icke tro våra egna ögons intys utan endast lita på Najadens domdömen (icke ord). Ty når Najaden har sagt, att vi haft den eller den utlåtelsen, så år det sannt och visst. -— Icke kan ett fruntimmer ljuga? — Fy! så oartig förmodan! Det var den ena sidan af saken. Låtom oss också ta den andra litet i betraktande.