lit dig, att du rymmer din väg utan att underrätta nägon derom, och öfvergifver den stackars lilla Pepita som du vet ålskar dig så högt? Ett tvunget småleende krusade den unge grefvens låppar, derpå, upplyftande hufvudet med en stolt och föraktlig ätbörd, upprepade han: I — Som älskar mig så högt!... Jo, jag ser det!... som icke en gång ville göra mig den enda lilla tjenst jag någonsin begårt af henne. — Åh, bah! — afbröt Barberousse med afsigt, — har du behöft begära någon tjenst af henne? — Det gör ingenting! — sade Maurice, i det han plötsligt reste sig upp och gick med stora steg fram och tillbaka i rummet; — hvad går det, blott jag aldrig får återse henne, hvarken henne eller dig, som kastade mig i denna varelses armar. O! hvarföre ålskade jag henne, denna qvinna, detta förderfvade bjerta, som dref mig till det onda, i stållet att återföra mig på det godas våg? 0! om hon hade velat! ... om... — Om... om... ja, om du icke vore i New-York, så skulle du varit på något annat stålle; om jag icke hade rådt skågg, så skulle jag måjligen haft brunt, får fan! Jag kånner