— Jag skall stiga in till min vån. Adrien kommer om en stund att håmta ljuset och nyckeln. Genom denna skickligt valda fras, steg Barberousse betydligt högre i vårdens aktning. Maurice hade redan tagit de första stegen på trappan; hans förtrogne följde honom, och begge två intrådde uti den unge grefvens rum. Barberousse Öppnade dörren och stångde den omsorgsfullt efter sig. Så snart SaintLeon var inkommen kastade han sig djupt bedröfvad i en fåtölj; det förflutna syntes får honom som ett förfärligt samvetsagg, framtiden som en oundviklig afgrund, och, hvad som var ånnu vårre, emellan Barberousse och honom reste sig Angelinas ålskliga bild hvilken tycktes kasta sina blickar på hans förflutna lif och sedan hålja dem med ett outsågligt uttryck af blygsel och förakt. Barberousse stannade framför den unge mannen, och sedan han under tystnad betraktat honom några ögonblick med en kånsla af på en gång harm och medlidande, vånde han sig bort och mumlade mellan tånderna: — Svag som ett barn! Hör du, Maurice, — sade han åndtligen högt, — tånker du för hela ditt lif egna dig åt denna oartiga tystnad? Hvilken ny feber har då nu anfal