så väl igen dig med dina eviga förebråelser. Aldrig är du nöjd med någonting: man gifver dig hvad du önskar, man skickar dig får fulla segel ut på glådjens och lyckans haf, och du beklagar dig. Du vill... och du vill icke; du försöker, och du år rådd. Jag misströstar om dig. ä väl! — sade Maurice, lifligt våndande sig om, — så lemna mig då; låtom oss bryta denna skamliga förbindelse som trycker mig, som besvårar och slutligen krossar mig. — Nej, jag tackar! — afbröt Barberousse, — du må gerna vara en kruka; det utledsnar mig, det år sannt, men jag kan ingenting göra dervid. Hvad det betråffar att gå min våg: Ah nej! inte så hastigt. Vi hafva komprometterat oss tillsammans, och tillsammans skola vi derför också vara. — Men hvad vill du mig då? -Fortsåtta vår lilla rörelse. — Aldrig! aldrig! — ropade Maurice, —hoppas icke det! Frivilligt eller med våld skall allt brytas oss emellan. Vill du hafva penningar? Nå vål! der år nyckeln till min sekretår; öppna den, tag allt hvad jag har qvar och gå din våg! (Forts.)