I samma ögonblick intrådde herr Durpert. Saint-Lon knåppte sina hånder tillsammans, den unga qvinnan suckade, och det var allt. Efter en kort visit aslägsnade sig den unge mannen, och emedan det samma afton var spektakel, begaf han sig dit med hjertat uppfylldt af glådje; åfven hoppades han att hela aftonen åtminstone få se fru Durpert, ty han hade fast föresatt sig att endast hålsa på henne, och icke gå till hennes loge. Når man ålskar, har man vanligen denna hjertats grannlagenhet, som endast kårleken kan fatta. Han hade placerat sig så, att han, utan att våcka uppseende, kunde betrakta fru Durperts loge, och hans tankar sysselsatte sig uteslutande med den unga qvinnan, då hans ansigte plåtsligen antog marmorns blekhet, han satte händerna för ögonen med en obeskriflig rysning. , — 0, min Gud! — sade han med dåmpad råst. ; Och hans blick, hvari en tråstlås smårta målade sig, fåstades på en man som satt i orchestern. (Forts.) NN — — A W ::.: