Angelina fåstade på honom sina blickar med ett på en gång så sorgset och resignerat uttryck, att Saint-Lon kånde tårarne fukta sina ågon. — Ån jag då, — sade hon, — jag har lidit mycket! Striden emellan dessa två unga hjertan hade varit tyst och hemlig. Detta var endast tvenne smårtans rop, som undföllo dem, se der allt; men de rådde icke nu mera om sin hemlighet. — Res!... jag ber eder derom, — sade Angelina med bönfallande ton. — För guds skull! min fru, begår icke att jag skall resa, — svarade den unge mannen förskråckt. Om den unga qvinnan kunnat fatta allt det hemlighetsfulla och allvarliga i dessa ord, hvilka kunde tyckas vara hemtade utur ålskandes vanliga utslitna ordbok; om hon kunnat förstå detta ångestrop från en sjål till hålften förderfvad af lasten, men som nu för första gången kånde det goda spira upp, under inflytande af en ådel passion, skulle hon såkert stråckt handen till denne flykting från en demonisk makt, hon skulle hafva råddat honom utsn att undersåka om den enas råddning medförde den andras förderf.