lag som Gud stistat för själarne. Han ålskade Angelina Durpert utan att han sjelf visste det, och han kunde hela qvållar sitta hånryckt, med blicken fåstad på henne, och denna stumma, beundrande betraktelse uppfyllde hans hjerta med oåndlig glådje. Han vågade icke tilltala henne, ty då framtrådde alltid hans förflutna lif, som en fasavåckande tafla för hans minne; åndtligen (ty uti alla kårlekshistorier finns det alltid ett ändlligen) kom en afton då han tråffade den unga qvinnan ensam hemma. Så snart han intrådde öfvergjötos Angelinas af naturen bleka drag af en plötslig rodnad, och genom denna instinkt af fruktan och oro, som Gud skånkt hvarje ådelt hjerta, kastade hon en förvirrad blick omkring sig, lik en krigare som letar efter sina vapen och finner sig försvarslös. Då hon såg att hon var ensam, försökte hon att genom ett bekymmerslöst leende, dölja sitt hjertas rörelse; men då hon efter vanligheten råckte grefven sin hand, darrade denna så håftigt, att han icke mera kunde tillbakahålla de ord som arbetade i hans hjerta, och likasom om de blifvit förstådda, innan de ännu blifvit uttalade, sade grefven med låg röst: — Jag hade likvål svurit att aldrig såga eder det.