Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1850, sida 2

blef blodet, hvarmed linnet var genomdränkt, kunde hon icke undertrycka ett utrop af verkligt deltagande, denna dyrbara skatt, som alltid ligger i djupet af hvarje qvinnohjerta. — Min Gud! harberousse, edert linne är aldeles blodigt! Ni kan icke förblifva på detta sått. Polly, skafsa hit linne. Men det måtte göra rysligt ondt.... Tag af er tröjan; Polly och jag skola förbinda er. — Ja så! — sade Barberousse, kastande tröjan på golfvet, — ni vill då, min väns ålskling, att jag evigt skall tillbedja er. Och han beledsagade dessa ord med ett skratt, af den slöa natur som det druckna tillståndet alltid medför. Pepita hade verkligen för ett e håg: glåmt det beslut hon med feberaktig håftighet fattat, ty qvinnans ädla grundkånsla, deltagandet, hade helt och hållet bemåktigat sig henne då hon såg blodet som färgade hans linne; men då hon äfven såg tröjan falla på golfvet, så nåra henne, att hennes fötter vidrörde den, tånkte hon: -i denna tröja finnas de papper som hota Saint-Leon med under-gång, och fastkedja honom som en slaf vid: denne elåndige; då förenade sig alla hennes tankar i en enda: dessa papper måste komma i mitt våld.