Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1850, sida 2

det hon fåste begårliga blickar på det papper som Barberousse uppvecklade på bordet. — Ja, just det der. — Men det fattas endast hans namn. — Det gör ingenting till saken, tvertom. — ÄJag betalar till M. Mac Nelson en summa af... — Du låser bra det der, Pepita... och sedan skall du hår få se en liten breflapp, min vån, hvarmed man skall kunna återföra herr grefve Saint-Leon med hull och hår. Kånner du igen din ålsklings stil? — tillade han, visande papperet för den unga qvinnan. — Nu får jag vål en kyss... en liten kyss. — Ah! slåpp mig! — sade Pepita, som icke helt och hållet kunde öfvervinna sin afsky, då hon såg den drucknes violettfårgade låppar nårma sig hennes ansigte. Och hon stödde sin hand på hans skuldra, för att ånnu mer aflågsna honom. — För tusan! — ropade denne och hoppade till på stolen, så att han var nåra att förlora jemnvigten, — det går så satans ondt. — Ack ja! — sade Pepita, som genast insåg ett medel att bemåktiga sig papperen, — denna blessyr ... Och med sina hvita och vålbildade hånder vek hon ned tröjkragen, men då hon varse