Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 september 1850, sida 2

Pepitas fina och glånsande här. Ja, så! du tror icke Barberousse, du lilla chatte damour. Fins det icke något portvin mer? ... Var du lugn! jag skall nog snårja din ålskling, det kan du lita på! Han upphåfde ett gapskratt och fållde sitt hufvud mot den unga qvinnans bråst. Pepita bleknade; men hon ågde dock ånnu qvar det mod och den resignation som en qvinna alltid utvecklar då hon vill genomdrifva sin vilja. — Det måtte vara mycket besynnerligt det der papperet, — återtog hon, — båjande ned hufvudet, på det att Barberousse skulle höra henne. Är du en snåll flicka, Pepita? — Uvarföre frågar du så, Barberousse? — Ack! Hon har kallat mig du, den tillbedjansvårda spanjorskan!... om du vore så tyst som en bild skulle jag kunna visa dig det. Pepita var i ett feberaktigt tillstånd. — Ändtligen! — sade hon helt sakta. Barberousse upptog en sedelbok af brunt skinn ur sin tröja; han Öppnade den och letade fram några papper, som m.vorggamknutna med mycken omsorg. ET : ironiskt under — De der? — sade Pesst