tillstånga dörrar och fönsterluckor, och kasta ängsliga blickar upp mot taket. för att efterse, huruvida det kan vara någon förhoppning om att det skall kunna motstå den rasande stormen; mången gång blir det af en enda vindståt ryckt bort ifrån murarne, eller vacklar det; takstolar knaka, bjelkarna sönderbrytas som sköra dvistar och allt störtar tillsammans i ruiner; det år åndå en stor lycka, om innevänarne kunna få tid till att komma ut i den öppna stormen, der de då måste kasta sig framstupa på marken och hålla sig fast vid hvad de kunna komma öfver för att ej få sina lemmar sönderslitna mot stenarne eller sjelfva blifva slungade ned i afgrunden. På Dominico blef, under den natt orkanen der rasade, den enda ånnu återstående kasern, dit officerare och soldater tagit sin tillflykt, endast råddad genom den yttersta anstrångning af ett kompagni soldater, som af alla krafter höllo dörrar och fönster stångda. En familj, som hade sökt skydd i ett uthus, sedan murarne till boningshuset blifvit nedrifne, måste stå hela natten i vatten till knåna och stödja dörren, på det att icke denna skulle blifva uppryckt af stormen. Men om också taket och murarna hålla tillsammans, år man likvål ingalunda såker, ty hela huset kan blifva bortblåst. Sålunda blef ett mycket fast bygdt hus på plantagen Londonderry, som man ansåg starkt nog att trotsa hvarje storm, lösryckt från marken och kastadt långt bort, så att man följande dagen endast fann qvar de kringspridda stenarna taf grundmurarne. Sockerbruk, qvarnar, magasiner voro förvandlade till formlösa ruinhögar, och kreaturen begrafne under de sammanstörtade uthusen; de unga sockerrören hade blifvit uppryckta ur jorden och de gamla plantorna voro hopplattade som om en tung vals gått öfver dem. Fålten voro beröfvade sin gröda; floderna, som dfverstigit sina bråddar, Ofversvåm made dem och förde med sig ofantliga tråd, hvilka splittrades mot klipporna. Sjelfva hafvet deltog i förstörelseverket och hvålfde sina böljar högt upp i sockerplanteringarne. Så förtåljer den person, som hade öfverinseendet vid det nämnda plantaget. Författaren af denna skildring, en ung Engelsk officer, slutar densamma med de orden: I vår garnison, der jag för mina synders skull måste lefva under töcken och fuktiga, osunda utdunstningar, visade de hopade ruinerna, att den sista orkanen icke hade skonat oss; i officerarnes qvarter hade gafveln och halfva taket blifvit förstörda, så att regnet oupphörligen öfversvåmmade våra rum; och det var verkligen löjligt att se de förberedelser, som hvarje afton gjordes, för att undgå orkanen, som man våntade om natten. Kappor och öfverrockar lades i ordning, så att man hvarje Ögonblick skulle i hast kunna påtaga dem; våra dyrbaraste saker blefvo förvarade i en jernkista; en lykta tåndes och ett glas grogg hölls i beredskap, för att åfven invårtes styrka sig emot regn och blåst. Slutligen höllos dörrarne till ett bombfritt magazin, som låg tått invid vårt qvarter, öppna med tvenne håfstånger af jern, på det att icke stormen skulle slå dem igen och sålunda för oss tillspårra vår sista tillflyktsort. En sådan sakernas ställning kunde icke annat ån vara pinsam och tröttande; ty man befann sig oaflåtligt i en sinnesståmning, som om man skulle begynna en strid med en dold fiende, hvilken stod i begrepp att begagna hvarje, åfven den oråttvisaste fördel, som vår svaghet erbjöd honom. (P.) LCAAA — — Götheborgs Export