vakt. Kunde jag veta, att jag borde misstro honom? — Min vån, man bör alltid vara misstrogen. — Det vore skada om han icke skulle återkomma mer! — utropade Pepita med en röst som bemödade sig att göra sig så harmfull som möjligt; — han var så frikostig. — Emedan jag hade det nåjet att uppågga hans frikostighet, — inföll Barberousse. — bet år kallt hår, — sade plötsligt den unga qvinnan, makande sig till kaminen. Hon ringde. — Polly, gör upp eld. — Pepita, — fortfor Barberousse, ännu helt och hållet i samma tankegång, — erinra eder samtalet med Saint-LEon; sade han er ingenting, som kan gifva anledning att gissa den våg han tagit? — Vånta litet!... jag vill minnas att han talade om Cincinnati; men det var kanhånda blott för att narra mig. Korteligen, Barberousse, — tillade hon med ett gladare utseende, — han år nu rest; lycklig resa! Han måtte vål ej vara den ende man Gud skickat hit på jorden. — Lycklig resa! Ah, ni år förtjusande... men jag måste återfinna honom.