haglig, och jag tillstär att min år liflig och håftig. Kom i håg hvad Saint-Leon leende sade hårom dagen: Pepita år lik en god racehåst, om man ansåtter honom alltför håftigt, så försvarar han sig och stegrar sig; har man åter en lått hand, så styrer man honom utan svårighet.Och ... ni har ingen lått hand, — tillade den unga qvinnan leende, i det hon visade Barberousse sin ånnu råda hand. Barberousse fattade Pepitas hand och förde den till sina låppar; denna vånde bort hufvudet för att dölja hvad hon kånde. — Vet ni, Barberousse, — sade hon med sin mest instållsamma ton, -— ni gjorde mig verkligen helt förskråckt? Huru! tror ni att Saint-Leon icke skall återvånda? . . . Det skulle vara ganska illa gjordt af honom. — Hvad sade han till er? — Ått han skulle resa. — Och att ni skulle dölja för mig hans afresa? — Ja. — Ack! kunde ni ej inse, att ni borde hafva hindrat den? ... Sannerligen, Pepita, för att vara så litet oskyldig som ni år, år ni det likvål allt för mycket. — Det år också edert fel; om ni hade förberedt mig, så skulle jag hafva varit på min