—— — Ek:———— Dessa ständiga slagsmål med eller utan knif, nåstan alltid med Mölndahlingens savoritvapen, blypiskan: dessa lagligen förckommande vågafridsbrott; dessa in summa tjugutvå lönnkragar i Mölndahl, dessa ståndiga sabbatsbrott, pndagsarbetena i fabrikerna: och dessa tusentals andra mot god ordning stridande sjelfsvåldigheter, rsjöra hela ortens trefnad och göra att, i stället för att på en ort som Mölndahl, der allt borde gå framåt, der de , många och stora arbetsförtjensterna kunde göra arbetaren till en lycklig individ i samhållet och der ingen fattigdom behöfde sinnas, ri sållskap med det industriella framåtskridandet, åfven lasten, liderligheten — brottet. Och spekulationsandan år åfven framme för att profitera deraf. Som vampyrer suga sig brånvinsminutörerna fast vid de elåndiga, uppsluka deras arbetsförtjenst och föra dem med ilande fart utför den redan förut vål banade brottets stig. Alla lönnkrogar förses med sina reqvisita srån en viss herre, som etablerat sig i större skala och som af okända men förmodade anledningar: opåtaldt får drifva sitt oförskåmda ofog. Mycket, oåndligt mycket kunna husbönder och föråldrar göra för en båttre ordning, men der inrotade och håfdvunna oseder så långe tolererats, der måste lagen med all sin kraft komma till hjelp, för att skydda den fredlige, straffa den felande medborgaren. Nu bår hvar och en lått inse huru nåstan dagligen i Mölndahl förekomma sådane mål som hallas polismål. Dessa, jemte de talrika andra srbrytelserna, skola nu undersökas vid håradsråtten, som blott sammantråder ett par gånger om året. Så uttånjes en sak på tiden och så sår den, med anledning deraf, ett annat utseende ån om den genast överklagades och straflades. Och så rubriceras som småsaker en mångd förseelser, hvilkas summa dock utgör ortens osåkerhet. Hvad som alltså vore högst nödvåndigt, vore en sårskildt polisdomstol med derunder lydande polistjenstemån, som åklagade, undersökte och dömde i sådana mål. Tid efter annan har man hört talas om behofvet af låttad kommunikation mellan staden och Mölndahl. Utom de ekonomiska orsakerna, som vår tid så gerna talar om, gifvas åfven moraliska orsaker hårför och en låttad kommunikation skulle utan tvifvel mycket fördelaktigt inverka på populationens sedlighet. Jag anser mig e) förstå, huruvida för lokaliteters skull, det låter sig göra att begagna ett ångbogseringsfartyg i Mölndahlsån, men visst år att resurser för ett sådant företag skulle kunna beredas. Ty för elt sådant retag åro intressena i Mölndahl stora nog — ånnu icke stora tillråckligt får en jernvåg. För dem som svara att den nu föreslagna kommunikationen ej kan nyttjas hela året om, gåller svaret: båttre något ån intet. Och detta något i stållet för intet, skulle göra mycket! Ehuru mycket mera i detta åmne vore att såga, slutar jag för denna gång, men ej för alltid, dertill anser jag frågan för vigtig, och jag slutar med den varma önskanmåtte den det vederbör snart vidtaga sådana mått och steg, som så småningom skulle kunna bilda Mölndahls befolkning till ett stilla idogt folk,