Engel och Demon. Af Baruancouri. Forts. fr. N:o 212.) I — Jaså! Pepita, -sade han efter en stunds stnad, jag har aldrig sett er sådan som nu. Ia; Det kommer sig deraf, att ni aldrig förr tagit en sådan ton och ett sådant sått emot ig. — Men, min Gud! Pepita, ni år också så tretlis: jag tycker att vi kånna hvarandra lIräckligt, så att vi ej behöfva våga alla våra nkar och yttranden. Det har jag ingenting emot, — svarade pita. oi Den unga qvinnan återtog sin roll. — Nå, var då icke ond långre, min lilla ka. — Jag begår intet båttre, — sade hon med dkad röst — Nå vål! — tillade Barberousse, förtjast er att se Pepita vid så godt lynne, — åro våra intressen förenade, min vån? har haft något skål att beklaga er öfver mig? — Ni vet, Barberousse, att hvar och en Ar sin karakter. Er år icke just alltid be