Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1850, sida 2

— ————— — —— — undrade sig öfver detta besynnerliga sörhållande, så oroade hon sig föga deröfver. Likasom alla naturer, hvilka blifvit förderfvade mera genom vana ån smak, mera genom sorglöshet ån något djupt intryck, afgjorde hon snart i sitt sinne, hvilkendera skulle hafva företråde; och hvarje dag som nårmade henne till Saint-Leon, aflågsnade henne åfven från Barberousse. Den ifver, hvarmed den unge grefven hade bedt henne att dölja sin afresa för Barberousse, denne sednares plötsliga förvåning och yrede vid denna oväntade underrättelse, återförde henne till sina förra tankar, och ingåfvo henne ett brinnande begår att låra kånna de hemlighetsfulla band, som förenade dessa två mån. Saint-Leon hade rest för alltid; Barberousse var således den ende som kunde gilva henne någon upplysning. Men det fanns i denna hennes önskan något mer, eller snarare något båttre ån blott nyfikenhet. Alla dessa tankar, förmodanden och minnen, hvarom vi nu talat, genomkorsade hennes hufvud inom några få ögonblick och bildade sig till ett hastigt beslut. Under tiden hade Barberousse håftigt spatserat fram och tillbaka i rummet; hans anletsdrag förvredos af raseri, andedrägten ruI sade ojemnt genom hans halföppna mun; då