— Låt höra... hvad har han sagt er? Var uppriktig en enda gång: Jag måste veta det genast... och ve honom! ve eder! ... Når såg ni honom sist? — Men hvarföre såtter er Saint-Leons afresa i sådant raseri? — Hvad angår det er? — återtog Barberousse håftigt. — Hvar år han? — Det vet jag icke. — Jag skall veta det, jag! Och ni kunde ej qvarhålla honom; nåt ... dumhufvud! Pepita, bestört och förvirrad öfver denna hastiga vrede, visste hvarken hvad hon skulle såga, svara, tänka eller tro. Det hvilade alltså, under denna för henne så besynnerliga förbindelse emellan hennes ålskare och Barberousse, någon djup hemlighet, som hon vål haoe anat, men ånnu ej kunde utfundera? Ty Pepita, förslagen, klok och syndlig som alla dessa qvinnor, hvilkas utsigter till. framgång och triumf bero lika så mycket på deras fyndlighet som på deras skönhet, hade ganska väl märkt den ton af brutal öfverlässenhet som Barberousse ofta tog sig vis-å-vis Saint-Leon, samt den plåga och det tvång, hvarmed denne fördrog sin våns cyniska skåmt. Men Pepita, hvars passion för Saint-Leon snart svalnade, tånkte mera på egna fördelar ån på något annat; och om hon åfven för