Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1850, sida 2

Han stannade midt i frasen. — hörde ni icke ett buller på gatan? — Kanske, jag vet inte, — svarade den unga qwännan liksiltigt. — För fan! men jag år såker derpå! — Poliser som gå förbi, — fortfor hon i samma ton. — Eller som stanna, — mumlade Barbe rousse helt sakta; — blott de icke sett mig gå in hår — Ni år så upprörd, Barberousse— Jag... ja .. det år derföre att jas icke berättat er hvad som håndt mig. — Åh! det händer er dagligen något. hemlighetsfullt, — inföll Pepita med bitande ironi. — Man bultar på porten. — Det hör jag nog; låt dem bulta. — Porten år öppnad, — fortfor Barberonsse, lyssnande med häftig oro. Han skyndade till kammardårren. — Polly! ligger, du? Om man ringer så öppna ej; hör du, öppna icke; jag skall öppna sjelf, om det behöfs. Nå, Pepita, lågg er: då! Om någon skulle komma ... tycker ni man bår vara uppstigen vid denna tid? (Forts.)