Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1850, sida 1

stinkande nåste, som Barberousse midt i natten styrde sin kosa. Ändtligen har han anlåndt till en mörk korsgata; beslutsamt viker han in på den, sedan han uppmårksamt sett sig omkring åt alla sidor att ingen följde honom. Knappt, hade vår man tagit några steg långs utmed ett till hålften raseradt hus, hvars hvita fuiner matt skimrade i mörkret, förr än han stannade. Krögaren, måster Peg-Witch skylt svångde i luften med ett slammer som gammalt jernskråp vanligen frambringar; och styrkan af detta ljud ökades eller minskades, i förhållande till kraften as de vindstötar som hvirflade in i denna korggata. Barberousse, förtrogen med trakten, tog nu al till venster på en liten grånd, och intrådde på den gård, hvarom vi nyss talat. — På min åra, — sade han, i det han fattade tag i jernbissen, som hångde i segelgarnet, den som i genting vågar, han ingenting vinner!... spör svåra sjukdomar skarpa låkemedel! Sedan han yfttalat dessa tvenne fraser, under ett tilltagande försmädligt grin, bultade han två stark slag på porten, och under den stund som föfrgick till dess man öppnade för honom, gnolsade han på en opera-aria.