Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 september 1850, sida 1

ingenting annat ån en på förnuft och framskridande grundad republik. Det år denna man så långe drömt om, så ifrigt Önskat, som år den enda möjliga, men som af de olika partierna röner så håftigt motstånd. Dessa olycklige konungatjenare få aldrig nog af lårdomar och erfarenhet. De åflas ånnu att på statens högsta spets uppresa en tron för att, som de såga, försåkra den styrande maktens varaktighet, liksom hade man icke i den vågen redan gjort tillråckliga försök. Inom sextio år har man haft fyra sorter konungamakter: den traditionella monarkien af Ludvig XVI:de, den militåra under Napoleon, den konstitutionella af 1815 och den medborgerliga från 1830. Ludvig XVI, oaktadt sina koncessioner och sina dygder, dog på schavotten. Napoleon med all sin åra och sitt snille, år dåd på S:t Helena. Carl X, oaktadt sin ridderlighet och noggranhet, år död vid Görtz, och Ludvig Philip, med sin stora skicklighet, sin regering af framgång och fred och sin samlade erfarenhet, år död i Claremont. En schavott och trenne grafvar i landsflykt! se der bevisen på konungamaktens stabilite. Det nittonde århundradets framsteg och idber låmpa sig föga till den förestållningen, att en tron får stadigare fåste för framtiden, ån den haft under det förflutna. Det både materiella och moraliska framåtskridandet, de olika folkslagens nårmande på tankens och ångkraftens vingar samt trenne revolutioner hafva skapat en ny ande i den nyvaknade verlden. Endast en tro sammanbinder numera lånder och folk: tron på nationernas, på folkens suverånitet. — De olika partierna äro ense om att (hvart och ett med hånsigt till sin egen sak) alla ropa på något stabelt, något varaktigt, med ett ord: en solution! Se hår hvad Lamartine svarar derpå i sista håftet af sin Conseiller du peuple, som i går utkom: Det fins ett parti, som endast skriker efter något stabelt — efter en solution, och en del af det oroliga, okunniga och enfaldiga folket upprepar. detsamma. Oestertånksamma folk! vet du vål hvad du begår, når du så entråget fordrar något såkert af det nårvarande, af den kris, som genomgår tiden, af framtidens ovisshet, af samhållets svårigheter, af styrelsens problem? Du begår hvad Gud icke satt på jorden, hvad menniskoförmågan icke kan fatta, du begår en chimere. Du oroar dig, emedan du icke får hvad jorden icke kan skånka — det omöjliga. — Du begårde samma sak, du uppsånde samma rop 1789. Revolutionen kom och den gaf till solution nedramlandet af en gammal monarkisk byggnad, hvarpå följde stoft, mörker och ny oro efteråt. (Forts.)