oklanderlig. I största mak begaf han sig till klubben; ett enda Ögonblick stannade han. — Jag borde hafva gått upp till Sant-Leon, — sade han för sig sjelf. — Åh nej! han kommer nog till klubben, eller också träffar jag honom hos Pepita. Den der Maurice år för mig ett riktigt fynd, en guldgrufva; det år just en man som jag behöfde. Han år vål något trög och vek af sig, men det ger sig nog, och jag skall nog hålla honom i god skola. Han hade nu anlåndt till porten af klubben; innan han dock inträdde, examinerade han sin klådsel och sitt sått på det nogaste, och efter denna examen, antog han ett något tvunget sått af en behaglig sållskapsman. — God dag, hr de Montsiron, — sade de första personer på hvilka han hålsade vid intrådet. — Är icke Saint-Leon med er? — tillade en annan. — Jag trodde honom vara hår, — svarade Barberousse (under loppet af denna beråttelse begagna vi detta namn). — Har ni ännu lust att vinna? — Eller också förlora, — tillade Barberousse leende. — Åh, det hånder er så sållan, — inföll en annan.