5 —2 ket behölva misstaga sig i valet af sin vårdige representant. Orsaken, hvarför formögenhetenblifvit hugnad med ånda till fyra hela röster, uppgifves af de grå vara den, att förmågenheten år såkraste måttstocken på oberoende och sjelfståndighet. Låtom oss reservationsvis antaga, att detta påstående år sannt. Då blir frågan att utröna, hvar förmögenheten finns. Förslaget anser den vara förmögen, som står skrifven för ett stort hemmantal eller idkar stor fabriksrörelse. Är man då så såker på, att detta just utmårker rikdom? Vet man då så visst, att den uppgifne verkligen eger, d. v. s. utan skuld besitter det stora hemmantalet och med egna tillgångar drifver den stora fabriksrörelsen? Ar icke snarare förhållandet sådant, att en stor del — får att icke såga: den största delen — af dessa supponerade rike i sjelfva verket icke åro så obetydligt skuldbelastade, ja någongång ega, hvad man skulle kunna kalla mindre ån intet — vi mena: skuld utöfver tillgångarna. Frågas nu: hvilka åro att anse såsom mera oberoende och sjelfståndige, dessa skuldbelastade -rikeeller egarna af smårre hemmansdelar, idkarna af opetydligare kabriksoch nåringsrörelse, torpare m. sl., som icke åro skuldsatta? Om härtill, såsom vi förmoda, svaras: de smårre hemmansegarna, torparna, ja tillochmed tjenare, som endast -ega klåderna på kroppen, böra anses mera oberoende och sjelfståndiga, så finnes ju blott ett enda möjligt medel till utrönande af den på sörmögenhet grundade sjelsståndigheten, hvilket består i uppråttandet af tabeller. utvisande proportionen mellan de resp. röstegarnes skuldbeloph och deras egendoms värde. På intet nat sått kan denna mycket omordade sjelfståndighet utrönas. Denna procedur skulle åfven vara nyttig i det afseendet, att för vinglare o. d. möjligheten försvårades, att lura enfaldigt folk, — eller hur? Men genomförandet af denna procedur torde för vederbörande blifva lika omöjlig, som bestämmandet af de erforderliga riksdagsmannakunskaperna. På grund af det nu anförda påstå vi, att den genom det hvilande förslaget åsyftade trippelalliansen hvarken åfverensståmmer med slalsideernas närvarande utveciling eller hvilar på förnuftiga råltsprinciper. Tillika år i det föregående visadt. huru vanskligt det faller sig att taga reda på den verkliga sörmögenheten och bildningen, så att den, och ingen annan, kommer i åtnjutande af de der politiska söretrådesråttigheterna. Återstår nu, att angifva faran af meranåmnde allians. Denna fara eger egentligen tre faser, af hvilka en vetter åt Konungamakten, en annan åt Folket, den tredje åt Aristokratien sjelf. Hvad faran för konungamakten angår, så år den så iögonfallande, att man endast kan förvånas öfver den i förstone rådande blindheten hos vissa vederbörande i detta hånseende. Adolf Fredriks regering under den s. k. Frihetstiden framter annars varnande exempel i öfverslöd. Man erinre sig blott namnståmpeln! Embetsmannastyrelse har i alla tider visat sig vara utemordentligt maktlysten till sitt skaplynne. Den kan icke, den får icke — såvida den annars bör antagas vara mån om sitt sjelfbestånd — tåla någon annan ån en skuggmonark dfver sig. Och når man sedan tager i betrak