Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 september 1850, sida 2

lika alla de öfriga dragit sig tillbaka i trångseln omkring theaterns trappor. Emellertic visade sig en ung qvinna i vagnen, prydd likasom till en fest, men med håret i oordning, blekt ansigte och händerna blodiga a det sönderkrossade vagnsfönstret, ropande mec förtvislad ståmma: — Hjelp! hjelp! Men, som det nåstan alltid hånder, hvar och en våntade blott bestört och orolig huru detta, kanske blodiga drama skulle upplösa sig för deras ågon. Den unge mannen, hänförd af denna ådla enthusiasm som år ungdomen så egen, och vid åsynen af denna så unga, i tårar badande qvinna, som stråckte sina armar mot okånde råddare, kunde icke blifva en overksam åskådare; han ilade fram. — Akta er! akta er! ropade man till honom från alla håll; ni blir krossad. Men denne, med stadigt öga, och blicken så att såga fastnaglad vid vagnen, liknade en tiger, fårdig att störta på sitt rof, och då håstarne kommit midt framför honom, gjorde han ösonblickligt ett spräng åt sidan, och med en förvänande. ja, nåstan förfårlig vighet fattade han den ena håsten i tygeln, straxt invid betslet. (Forts.) A E —