vi äro borgare i Floras dalar Och ha ett språk för hjertat, liksom J; På detta språk ett vingadt slågte talar För oss en ljuf, vältalig peesi; Vi hafva, liksom J, till dess vi sluta Den korta stunden af vår lefnads vår Ett trångtande, ett rent begår att njuta Den fröjd som djupt i tingens inre slår. Hår stå vi, vittnande om Skaparns vålde För tro och tvifvel en försonings krans; Hur högt han oss i prakt och skönhet stållde Vi åro dock blott skuggan af hans glans — — Men fast vi andas i en yppig fägring Lik kindens blommor hos en nordisk mö, Vi åro likvål ett med denna hågring Som flyktigt glånser på en klarnad sjö. Om sakta ned i våra blyga kalkar Der de om anspråk omedvetna stå, Ett bifall af Ert skönhets sinne halkar Som klara stjernfall genom rymden gå: Då glådjas vi att hår en dag fått bida Hos blomman öfver alla blommors verld — Hos dig, O menska! du, som säst den blida Oskuldens lilja vid ditt hjertas härd. Bgtm. 6 E.:—3.ru!.