Unföres på begäran.) Till Trädgärdsmästare-Föreningens herrar ledamöter. (På sexan den 2 Sept. 1850). Hur skönt att dröja hår en stund I svalkan af er blomsterlund, Och under fromma kånslors lopp På smyckad tilja vandra opp Till denna ljufva Elyså, Der under myrtnars och cypressers krona De verldsbekanta, svenska dragen throna, Af blomstrens konung, Carl Linne. Hår sitter han och tånker så: De liljor små, de rosor små Som J, vasaller i mitt land! Rikt ordnat hår med smakfull hand, Dem slöt jag huldrikt i min famn Den gång då de nppå sitt hjertas frågor Ej hade ord till svar — min andes lågor Dem skånkte språk, dem gåfvo namn. Han var, han år den störste prest Som i den stora handbok låst; Hvars Öppna sida hvarje vår Med nya stilar smyckad står — Och hans system! derom med skål Från Nordpolns fjellar till Tropikens dalar Ej forskarn endast med beundran talar Men ock en hvar vettgirig själ. Ja! det år skönt på mödans fård Få blicka in i blommans verld Och, ifrån lifvets prosa fri, Få låsa hennes poesi — En dikt och sanning på en gång Som ösver lifvets skiften, öfver grafven Sin skönhets andakt strör — och gifver klafven Till tånkarns tro och skaldens sång. Hur skönt att ifrån törnedal Få komma in i festlig sal, Der gåstfriheten smyckad står Med perlor utur Floras hår; Hur skönt att hår uti ett haf Af liljors doft och rosenångor ljufva, Få tömma bägarns purpurröda drufva I skygd af glådjens krönta glaf. Skönt är det ock för blommans vän Att klinga få med desse män, Hvars kall det år att fostra opp Den spåda, blyga rosenknopp: Och derför dricker jag en skål För hvar och en som blomman troget vårdar Uti vårt kåra hemlands rosengårdar; Ty lifvets trefnad år hans mål.