Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 september 1850, sida 1

senhet som nåstan alla vårdshusvärdar åga att hedra sina gåster med titlar och egenskaper, det rum jag erbjuder år ett af de vackraste i hotellet. ben obekante resande vånde sig till sin betjent. — Ådrien, sade han, gif gossen min necessär, återvänd till ångbåten och laga att jag genast får hit min vagn. Skulle man låta dig vånta för långe, så skaffa strax hit den fråmsta vagnslådan. — Ja, herr grefve. Och sedan betjenten lemnat necessåren i vårdshusgossens hånder, aflågsnade han sig för att fullgöra sitt uppdrag. — John! sade den store karlen, i befallande ton, gif mig den der necessåren och öppna rummet n:o 3. Behagar herr grefven stiga upp? Den okånde gjorde ett jakande teeken med hufvudet, och lätande sin kappa falla i vårdslösa veck, gick han upp för trappan, företrådd af värdshusvärden (ty låsaren gissar förmodligen att den stora karlen i öfverråcken var vården på stållet). Man kunde nu urskilja den resandes drågt; ehuru vårdslösad den var, bar den dock en yttre ståmpel af elegans. Mannen tycktes vara omkring 28 å 30 år: hans kastanjebruna hår nedföll i koketta bucklor ehuru något de