Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 september 1850, sida 2

sinnesståmningen i Slesvig, att bland nordslesvigska befolkningen herrska lugn och ordning, och de spridde tyskt sinnade hålla sig stilla, sedan deras ledare slyktat. Den åsigi ten börjar vinna allt mera insteg, att en nra anslutning till Danmark år båttre för Slesvig, ån ett välrande emellan Tyskland och Danmark. Folket resonerar såhår: -Danskarne hafva segrat, alltså skola vi nu vara Danskar-. Med Tillisch åro de danskt sinnade missnöjde, derföre att han år kall emot dem och för slapp emot de tysktsinnade; åfven åro de föga tillfreds med hans utnåmningar. Hr Elihu Burrit och de honom ledsagande medlemmarne af fredskongressen hafva ingenting utråttat i Kiel, ehuru de der blifvit artigt emottagna och bibringats slesvig-holsteinska upplysningar om tvisten emellan Danmark och hertigdömena. De hafva nu från Kiel begifvit sig till Köpenhamn, dit de anlånde i lårdags. Hr Burrit år icke, såsom i tyska bladen uppgifvits, qvåkare. I sitt fådernesland, Förenta Staterna år han allmånt bekant under namnet den lårde grofsmeden. Han skall neml. vara en af de lårdaste mån i vårt århundrade och kånde redan då han arbetade i smedjan till mera ån 50 språk. Denna hans lårdom i förening med hans menniskovånliga stråfvanden har gjort honom allmånt aktad och afhållen i Amerika. Den segraren vid Idstedt, general Krogh tilldelade ryska orden var beledsagad med en mycket smickrande egenhåndig skrifvelse från czaren. Från krigsteatern hafva tyska tidningarne stort ingenting annat att omförmåla, ån en obetydlig förpostaffår och några trupprörelser, som företogos af insurgenterna d. 4 dennes i afsigt att utlocka danskarne ur deras stållningar, men som icke ledde till det önskade resultatet, då danskarne icke ville antaga den dem erbjudna batalj. Man vill veta, att danskarne åfven uppföra skansar vid öfvergången af Slien vid Johannisklostret i Slesvig. En båt med 16 insurgentsoldater har kantrat i Kielerbugten och 13 af dem drunknade. 17 studenter hafva afrest från Munchen för att gå in i Klaprothska frikorpsen. Det år dock ånnu icke afgjordt, om Klaproths anbud att uppsåtta en frikorps antagits af ståthållarskapet. Uti en korrespondensartikel från Rendsburg .Hamb. Cor. låser man följande: -Med spånd förvåntan, och vare detta sagdt rent ut, icke utan något misstroende — så skrifver man till oss från flera håll med ungefår samma ord — åro öfverallt inoch utlandets ågon rigtade på slesvigholsteinska regeringen, general Willisen och slesvig-holsteinska armen, den sistnåmnde dock fritagen från allt misstroende. Öfver allt menar man, att det icke kan gå långre med förhoppningar och tidsuthalningar och att det snart torde vara på tiden att företaga något afgörande, i fall man öfverhufvud tånker på att göra något. Slesvig måste råddas, och det snart; för Slesvig åro vi gångna i kampen, på det att det icke skulle våldgåstas af fienden; Slesvig ser efter oss med tårfyllda ågon och stråcker ropande om hjelp ut armarne efter oss; Slesvig år lösen och vi — Dessa yttranden låta sluta till ståmningen i Holstein. Korrespondenten, som anför dem, tar imellertid Willisen i försvar och tillbakavisar allt misstroende mot honom. En insurgentmajor Munchhofen bekantgör, att han blott saknar 27 man af sin bataljon, den 3:dje, oaktadt danska listan öfver insurgentfångar har 163 af denna bataljon. -Fådrelandetanmärker, vid referatet håraf, att en förverling eller villfarelse å danska sidan väl icke varit omöjlig, ehuru det åfven låter sig tånka, att Munchhofen år ett trycksel för Munchhausen. TYSKLAND. De preussiska officiella bladen innehålla nu texten till den af Preussen till Österrike, såsom svar på uppmaningen att skicka ombud