Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1850, sida 2

upprepa de rykten om en sammansvärjning mot presidentens person, hvilka de satt i omlopp, såsom det sista medlet att våcka sympathier för honom. Sållskapet Den 10:de December vill trösta sin patron för de motgångar han rönt i departementerna och i Paris gifva en storartad fest till hans åra. Den skall ega rum i Jardin dhirer. En bankett skall börja herrligheten och derefter skall följa en stor bal, till hvilken man årnar inbjuda ministrarna, folkrepresentanter, officerare och embetsmån i Seinedepartementet. För denna fests skull, menar Evenement,att presidentens resa till Havre och Cherbourg, som annars skulle ega rum den 2 eller 3 dennes, kommer att uppskjutas till den 10 eller 12 s. m. Samma blad uppger, att presidentens resa, hvars kostnader bestridas dels ur hans egen kassa, dels ur de hemliga fonderna, således statens medel, redan slukat 300,000 Frances. Följande detaljer låses i UIndependence Belge rörande Ludvig Philips död och sista stunder. Om morgonen den 25 hade låkaren,i nårvaro af drottningen, underråttat honom att döden var i annalkande. Med en hög grad af lugn emottog han detta budskap och efter ett kort samtal med drottningen dikterade han ännu några slutord till sina memoirer, hvilka han genom sin sjukdom blifvit förhindrad att ordentligen fullånda, och låt derefter kalla sin biktfader och hela sin familj, för att i dess nårvaro anamma nattvarden och den sista smörjelsen. Hans familj sörblef hela dagen hos honom; inemot aftonen blef febern åter starkare, men utan att rubba klarheten i hans medvetande. Om morgonen kl. 8, den 26, uppgaf han andan. Hans slut var fullkomligt lugnt. Drottningen, hertiginnan af Orleans. grefven af Paris, hertigen af Chartres, hertigarne och hertiginnorna af Nemours, Joinville och Aumale, prinsessan Augusta af SaxenCoburg, och flera af familjens trogna tjenare voro hos honom i hans sista ögonblick. I Paris hade underråttelsen om den gamle exkungens död gjort ett starkt intryck, så mycket mera som den var ovåntad. Ludvig Philip slutade sin 77-åriga lefnad båttre, ån sin regering, och vid hans dödsbådd tystna de skarpa omdömena om hans åfventyrliga vandel. Den sörsta republiken öxerlemnade de krönta hufvndena åt bödelsbilan: den nya republiken år mera opartisk, hon kan utan svaghet blombeströ en konungs graf, hvilkens thron hon störtat. Sådana tånkesått andas de republikanska bladens reflexioner med anledning af detta illustra dödsfall, och om en och annan skarp anmårkning låter sig förnimma, så år den förr att söka i legitimisternas och bonapartisternas organer. Man menar, att efter Ludvig Philips död, splittringar torde utbryta emellan den aflidnes söner och hertiginnan af Orleans. Ludvig Philip hade en tid före sin död våckt anspråk på det s. k. Muse Standish och det spanska galleriet i Louvren såsom sin privata egendom, emedan det första var testamenteradt af lord Standish och det andra köpt sör hans egna enskilta medel. Statsrådet, till hvars asgörande saken ölyerlemnades, erkände kungens fordran vara beråttigad, men uttalade illika den önskan, att samlingarne måtte blifva statens tillhörighet, mot det att deras vårde, som anslogs till 4 millioner Francs, utbetaltes till f. d. konungen. I stållet för att emottaga denna summa, visade sig Ludvig Philip den gången så högsint, att han skånkte de begge vårderika samlingarne till Frankrike, en frikostighet, som vann allmån erkänsla åfven bland hans ifrigaste motståndare. Under det kudedepartementets nåmnd uttalat cjo får an ravisian af fårfaffningen och