Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 september 1850, sida 1

År arbetsklassen berättigad, att fordra rösträtt, och skall, i sådant fall, denna verka välgörande på dess vilkor? Dessa två frågor, så vigtiga att få nöjaktigt besvarade, sårdeles nu, innan kampen angående representationsförändriagen brister lås, vilja vi söka att betrakta något nårmare, och tro, att, till mensklighetens heder, ingen, som allvarligt vill undersöka detta maktpåliggande åmne, skall hesitera om svaret. Hvad första frågan angår, år vår individuella mening, att allmån rösträtt år en naturlig rättighet, hvarpå hvarje myndig statsborgare kan göra anspråk; och vi kunna omöjligen inse, huru någon statsborgare kan vara berättigad, att utestånga en annan medlem af samma stat från utöfvandet af en råttighet, som enligt naturråttens och förnuftets klara föreskrifter måste tillhöra dem begge lika. Vi kunna ej heller draga i tvifvel, att ju allmån röstrått år en institution, som förr eller sednare kommer att införas hos oss, såvida vår statsförfattning skall blifva en sanning. Betraktadt från denna synpunkt, kunde det således vara öfverslödigt, att inlåta sig i sva romål på den sednare frågan, emedan det år klart, att, antingen rösträtten medför goda eller elaka följder för arbetsklassen, ansvaret härför ju endast kommer att hvila på dess egna skuldror och tillskrifvas dem sjelfva, som önskat sig fri utöfning af en råttighet, hvilken, emedan den tillkom dem, ingen var beråttigad, att göra dem stridig: ; följakteligen icke heller, utan att begå en stor oråttvisa, kunde neka dem, åfven om afsigten med en sådan vågran vore aldrig så vålment. Men emedan det lått kan förutses, att resormsörslaget kommer att möta hästigt motstånd, och år temmeligen troligt, att motsländarne, i brist på sörnuftsgrunder, icke försmå att anvånda svekets vapen, af hvilka t. ex. den invåndningen, ratt allmän röstrålt icke skulle medföra något reelt godt för arbetsklassen, redan tyckes vara omfattad med en viss sörkårlek; så kunna vi ej afhålla oss ifrån, att taga just. denna invåndning i betraktande; och detia göra vi så mycket hellre, som det icke kan nekas, att arbetsklassens anstrångningar för att erhålla röstrått skulle kunna anses, om icke förgåfves, åtminstone mindre lyckligt anvånda, om denna invåndning vore grundad; hvartill kommer, att arbetsklassens ifver för sin egen sak skulle svalna i samma mån, som det lyckades motståndarne inbilla den, att den, i stället för att strida för ett reelt godt, blott anstrångde sig för en ofruktbar idee, — för en chimer e! En sådan takLAL UjssssD —