voro hvad man kallar bättre folk, önskade han att söra dem upp till sållskapet, och derföre had han mig gå ned och tala med dem. I detsamma kom en af presterna och berättade, att det var fransmån, som, förjagade från sitt fådernesland för sina politiska meningars skull, hade velat söka ett nytt hem i den nya verlden, men, våderdrifne af långvariga stormar, hade de för tvenne dagar sedan strandat på Jutlands vestkust. Nu voro de på resan till Köpenhamn, hvarifrån de åter åmnade gå under segel till Amerika; på hans anmodan kommo de nu upp till sållskapet. Som han sade detta, trådde de in i salen — den ene, en hög, medelålders man med skarpa anletsdrag, den andre en skön, ung menniska af ett blekt, svårmodigt utseende. De helsade åt alla håll med ledighet och behag, och presten och jag — såsom de ende, hvilka kunde konversera med dem — gick dem till måtes och inledde ett samtal på franska med dem genom att beklaga deras olycka. Den ålste, till hvilken jag isynnerhet vånde mig, talade bra franska, ehuru i ett något tvunget språk och med en egen accent. Jag förmodade derföre, att han icke var någon fransman, utan en sydligare europå, och frågade, om han måhånda heldre talade italienska eller spanska?