nåstan snystande tryckte honom till sitt bråst, då blefvo hvarken hans eller mina ögon torra. — Fader och moder skola öfvergifva dig — hår qvåfde gråten hans röst och med håftighet kastade hon sig om hans hals. Jag förstod honom, men kunde ingenting svara för rörelse. I min själ upprepade, befåstade jag den högtidliga eden att trofast, heligt, evigt ålska den saderlösa engeln. Slutligen var allt det ceremoniella förbi, och de djupa, allvarliga kånslorna veko för låttare fröjder. Det talrika sållskapet blandade, grupperade sig i den stora af tvenne ljuskronor klart upplysta salen, och snart blef glam och skåmt och löje ljudeligt och allmånt. Jag fick emottaga förnyade lyckönskningar, ån af en, ån af en annan; men mina ögon följde oaflåtligen min fagra brud, som svåfvade bland de öriga damerna som månen bland molnen. En stund hade sålunda förflutit, då min svårfar kom och beråttade mig, attner i förmaket voro tvenne resande, som hade farit vilse på heden; han kunde icke komma till råtta med dem, emedan de talte ett förunderligt mischmasch af bruten tyska och andra språk, som han icke kånde. Som de voro vål klädde, och visade i sitt sått att vara att de