iiiiiii — Böra de liberala antaga det hvilande representalionsförslaget?., (Utdrag af Örebro Tidning.) I De som bevårdigat våra artiklar med någon I Ippmårksamhet torde hafva funnit, att vi sökt etrakta representationssaken ifrån trenne synpunkter: från ideel. theoretisk; från historisk och rån, hvad vi kallat, ögonblickspolitikens synpunkt. Endast den sednare af dessa synbunkter, på hvilken vi, för vår ringa del, lagt minsta vigten, har blifvit upptagen af det hvilande förslagets försvarare. De hafva ofta upprepat: i afseende på ideerna, och på den historiska utvecklingen ge vi er gerna rått, men det år en sak vi ej bry oss om. De hafva hårvid yttrat ungefår detsamma, som en gång grefve Anton Gyldenstolpe, till sjelfva Riddarhusets förvåning, yttrade, att de ej bry sig om några treljonslla.d. v. s. några förnulliga grunder för samhällsformerna. Det hvilande förslagets försvarare hafva, såsom sagdt år, aldrig gittat svara på det, enligt politiskt oerfarna personers tanka, vigtiga argumentet, att en statsform, stödd på falska theoretiska principer och, ånnu vårre, på falska råttsprinciper, icke kan blifva lycklig för ett land, som skall fortgå till en högre kulturhistorisk utveckling. De hafva lemnat detta argument alldeles utan allt vårde. Lika litet hafva de velat ingå i diskussion om frågans historiska betydelse, dess samband med den allmånna Europeiska utvecklingen, i hvilken penningeoch embetsmannavåldets fixerande eller privilegierande i institutionerna visat sina förderfliga följder. På de temligen utförliga deduktioner vi i detta fall tillåtit oss hafva de svarat med en likgiltig tystnad eller ett förnämt småleende öfver allt sådant der — för att begagna ett af A. B:s ålsklingsord — -svammel.Vi rå emelltid icke för att vi, — trots de förnåma axelryckningarne — anse det ligga en stor och våsendtlig vigt derpå, att ett samhålle, vid bildandet af sina former, låter dessa framtråda, såsom uttryck af sanna och råtta grundsatser; ja, vi åro nog djerfva att påstå, det historien icke företer ett exempel på en stat, som icke utvecklat sig starkt och lugnt, så långe råttvisans stora princip der fått råda. Merendels har staten först då hommit på förfall, når de der -politiskt-erfarne börjat att dagtinga med denna princip. Då likvål ingen enda af våra motståndare velat ingå på detta område, utan hafva stållt tvistefrågan på en annan grund, med anspråk tillika att ovillkorligen mötas på denna grund, ehuru de ansett sig ej vara förbundna att ingå på vår — så hafva vi åfven ej undandragit oss detta stridsfålt, utan årligt uttalat våra argumenter åfven från denna, från dgonblickspolitikens, synpunkt. Vi hafva följt sifferberåkningarne i spåren och kommit till det resultat, att det hvilande förslaget, åfven såsom öfvergångsförslag betraktadt, år farligt att antaga, alldenstund det koncentrerar den nu splittrade börds-, embetsmannaoch penninge-aristokratien i en brånnpunkt, och begåfvar dem med en motståndskraft mot allt framåtskridande i demokratisk rigtning, som blir vida starkare ån det motstånd, som de nårvarande makterna kunna göra. Detta har