— Men namnet Josefa? — Så heter min salig hustrus moder, som ånnu lefver i Köpenhamn, hos hvilken min fosterdotter har varit de sednaste 3 åren, och frän hvilken jag hemtade henne i somras, då vi tråssades vid ljungbranden. Innerligt rörd gick jag tillbaka till Josefa; hon slög till mitt bröst och hviskade: — År jag din? — Ja, du år min! sade jag, bortkyssande glådjetårarne på hennes sköna kind; du år min, och endast min! IV. Brölloppet. Vigseln var slutad. Ännu stodo vi framför brudstolen och emottogo sänskapets lyckönskningar. En täck rodnad fårgade min hulda bruds kinder; hennes kårleksfsulla hjerta vibrerade af stark rörelse. Med stilla vånlighet tackade hon de helsande vånnerna och vånninnorna — hon log, rått egentligen taladt emellan tårar. Då hon med en barnslig kårleks hela eld omfamnade sin fosterfar och