AAAALO. — I 2 göra grunden för vår sedliga natur. Enthusiasm år en oeftergiflig grund för alla stora handlingar, så vål individens, som massornas, I men den som derpå bygger planer för ett varaktigt sakernas tillstånd i stat eller kyrka, herdfvar också sitt system all varaktighet. Blott institutioner kunna hindra principer från tidigt förfall. Ingen herrskare, han må vara aldrig så lysande eller en folkets man, icke den ärorikaste tid, icke den ådlaste enthusiasm kunna åstadkomma hågot varaktigt godt, om de icke framför allt lågga grund till vidtomfattande institutioner. Folken böra hvarken bero af herrskaren eller lita på sin enthusiasm. Göra de det, så blir allt svigtande och obeståndigt; någon varaktighet i sakernas tillstånd blir omsjlig, och utan den åger hvarken lag, kraft, ordning eller storhet bestånd. Detta leder oss till den sista anmårkningen, som vi vilja göra öfver skillnaden mellan den engelsk-amerikanska och den franska sriheten. Den engelsk-amerikanska rasen har en afgjord kärlek för allt hvad institutioner heter, likasom romarne, med sin civillag. De åro både konservativa och framåtskridande och anse begge delarne vara lika nödvändiga. Svårmeri för konservatismen år ett kinesiskt afguderi för det förflutna och gamla. Fransmånnen deremot, åtminstone som de visat sig i nyare tiden, åra filosoferande, ofta lysande organisatörer, och likna håruti mera grekerne, hvilka sjelfve byggde sin lagstiftning på redan förhandenvarande, grunder. Svårmeri i denna riktning år ett rastlöst pånyttbörjande vid hvarje steg, ett förnekande af nådvåndigheten i ett oupphörligt framåtskridande. Såkerligen har låsaren insett, att författaren år en förespråkare och anhångare af den engelskamerikanska friheten, och tror: att fransmånnen anse demokratisk absolutism för demokratisk frihet; att hela kontinenten ånnu långe har hårda strider att genomkåmpa, innan den kan befria sig från följderna af en olycksalig centralisation, som absoluta furstar i sin blindhet ansågo för kraft och pålade folket; att han år en ifrig vån af individens oberoende och frihet, hvilken lika litet som kristendomen behöfver vara förenad med egennytta, ehuru denna religion framför alla andra ståller menniskan till ansvar för sig sjelf, och derigenom gör henne oåndligt större; att, så blåndande också verkningarne af den demokratiska absolutismen någon gång må vara, detta tillstånd dock ej frihet, hvilken, likasom daggen, nårer hvarje litet blad i dess egendomlighet och sålunda skapar den lefvande naturens stora universum; och att han långt hellre skulle föredraga lifvet i ett af de ensligaste blockhus framför vistandet i en kasern med ovilkorlig jemlikhet, som qväfde hans och hans medborgares sjelfståndighet, så pråktig kasernen ån måtte vara. Men om allt detta år författarens åsigter eller icke, det betyder föga; den sanningen blir alltid beståndande, att de båda slagen af srihet åro vida skiljda från hvarandra, och att det anstår hvarje uppriktig vån af friheten, att moget tånka öfver denna sak för att komma till klara slutsatser. AAA — —