stöt af vagnen, hörde jag ett qvinligt utrop: -Inlfrån den andra vagnen. Det var först nu, som jag såg mig om efter den och fann, att deruti sutto, förutan kusken, en åldre herre och ett ungt fruntimmer. Jag låt min vagn hålla, gick af, begaf mig bort till den och föreslog. att låta vagnarne köra förut och sjelfve till fots följa efter. Förslaget blef antaget och jag bjöd damen min arm. Ännu hade jag icke rått sett hennes ansigte, emedan hon gick af på den sidan, som låg ifrån elden, men en mycket tåck figur, hvars kouturer lågorna visade mig, uppmanade mig att såga henne några artigheter, såsom till exempel, att jag nu befann mig emellan tvenne eldar (jag gick emellan henne och elden), att detta visst icke var helfvete, såsom jag förut hårt ropas, sedan englarne voro så nåra, o. s. v. På mina komplimanger erhöll jag så qvicka svar, att jag blef nyfiken att se den mun, som talade så vål. Plåtsligen låtsade jag som om jag snubblade, för att komma till att göra en våndning emot elden. Jag såg! himmel! jag såg en engel, en verklig engel så skön, så majeståtiskt skön, att — borta var all min qvickhet, allt mitt mod. Hade jag förut sagt för mycket, sade jag nu förlitet, ty jag sade allsintet. Ofta ville jag åter upptaga tråden af det af