Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 augusti 1850, sida 2

— bet år mycket sant, min herre! Men icke desto mindre mäste ni vänta så långe det faller mig in. ju långre jag kan uppskjuta, desto båttre! . .. Kan jag helt och hållet uttråtta er, så år det aldra båst. Kammarherren stod försagd. Jag måste göra min toilett. — återtog Hilda — ursåkta, min herre, att jag ber er lemna mig ensam. Ursinnig lemnade kammarjunkaren rummet och skyndade in till majoren för att utösa sin galla och söka tröst. Men knappast hade han hunnit framstamma de första orden, förrån Allon inträdde, och äfven nu måste han lemna platsen åt en lyckligare medtåflare. Med cigarren i mun låg jag makligt utstråckt på en soffa, afvaktande Allones äterkomst. Ändtligen hörde jag hans steg i trappan; men då han intrådde, såg jag på hans mulna blick att hans årende ej aflupit enligt önskan. — Nå, Allon? — frågade jag — du tyckes ej se riktigt belåten ut. . — Åh nej — svarade han vresigt — hvem fan kan se belåten ut, då man ej får besked? : Gubben hade ännu ej kunnat fatta något