Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 augusti 1850, sida 2

Stockholm. Advokatsiskalen i Bergskollegium, A. Roman, har aslidit genom följderna af ett benbrott. Fru Strandbergs likbegångelse i lördags var sårdeles högtidlig. Prosten Fröst höll ett liktal på elegiskt versslag. Verser hade dessutom till sorgehuset blifvit inlemnade af skalderne Nybom och Talis Qualis. Vi intaga hår de sednare. Nyss flög dörren till ditt dodsrum upp, Ack, der all vår glådje år förkolnad. Det blef ljust, som af en englagrupp, Ja, det var din vackra vålnad! Kom och vattna dina blommor hår, Och, som förr, helt visst ej loford tryter ; Ty den syster, hvilken skönast är, Främst af sina systrar skryter. Nej, nu ser jag, det var solen blott, Som tog an ditt sköna skick och våsen Och kom ljudlöst in, som jemt hon gått Öfver blommorna och gråsen. Du i hennes stålle uppåt gått Och helt kort var trappan dit; ty redan Du på konstens Jacobsstege nått Mer ån halfvågs längesedan. Och du såg en skinande gestalt, kände också strax igen på talet, Såg på blick, på vårt, på gång och allt, Och du mötte — Idealet. Hur hon log! hur skön hon mot dig gick! Hvilken himmelsk afvågd rhytm och meter I den uppenbareise du fick Om det Skonas hemligheter! Hur hon såg i dina ögon blå, Dessa speglar med de klara skifvor! Hur hon strödde nya rosor på Dina kinders kalla drifvor! Himlarnes theater öppen låg Och du gick dit in med salig rysning, Der det fanns för hvarje loge du såg En konstellations belysning. Lyssnande du såg ett stilla folk, Som man ser i sommarqavallar asken: Tragedien hade mist sin dolk, komedien tappat masken. Skönare ett drama du ej drömt Och likvål ditt hjerta var i oro För de kåra du i hemmet glomt, Som i ensamheten voro. Ack, för första gången spelte du Inom denna dyra krets Den stumma, Se, de sitta och addera nu, Alla tre, sin sorgesumma. Stackars bror! Din älskling undanfar, Dragen speglas knappt i diktens källa. Hur jag sjunger, får jag intet svar, Ack, hon är ju stum, Fenella! Minns du, hur man oss tillhopa fann Från vår barndom, vid hvarandras sida, Som två båtar, hvilka vid kvarann Stilla öfver vattnet glida? Nu till hennes graf mig med du tar Någon qvåll då solen vestern fårar; Låt oss dela då hvad vi ha qvar Från vår barndom — våra tårar! NT OMM foo