Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 augusti 1850, sida 2

Ja herr major! ja! — svarade Allon med strålande blick — jag har gjort det.. och denna kårlek . .. jag svår det. . .år lika sann, lika upprigtig som er var. . .. Ack, om ni kunde ana huru varmt, huru innerligt jag ? . ålskar, så skulle ni. ... — Bomber och granater, doktor! ... vet ni då ej att hon redan år... — Jag vet allt. ... — Huru? ... och åndå.. — Allt, herr major! .. Jag vet att det yar hennes faders sista önskan att hon måtte förenas med denne eländige, narraktige kammarjunkare, som tror sig med sina platta fraser kunna vinna hennes hjerta, eller råttare, hennes förmågenhet... jag vet att han ville det derföre att det var sonen till hans vån som var i fråga ... men jag vet också att hennes fader, om han anat hvem denne son till hans vån i en framtid skulle blifva, eller om han mårkt att hans dotter i stållet för att ålska och vårdera honom skulle komma att afsky och förakta honom, ej långre hade envisats att tvinga henne till ett dylikt gistermål. ... (Forts.) TT —